PussFluffTess: Outsiders ...fisefisen och skrämseltaktik......

Det där med att vara en aktiv bloggerska som uppdaterar varje liten detalj i livets karusell.... Ja, så var tanken men så blev det inte riktigt i verkligheten.. Men jag tänker mycket på det ( undra om det kan kompensera min brist på att verkligen sätta allt på print som jag tänker att jag borde)

Någon sa en gång; hellre ett litet inlägg än inget alls.... Hmmm det ligger verkligen något i det där, men jag är ju en sån person att antingen är det allt eller inget...

Och just nu kan man väl säga att mitt liv innehåller allt....( och det är ju till viss del positivt) Det enda jag saknar är några timmar till på varje dygn... Vem kom egentligen på att 24 timmar skulle räcka? Det räcker verkligen inte till mig, skulle iallafall behöva 5 timmar till ( det är väl inte så mycket begärt) ..

Att vara mammaledig är "ganska" underbart....Det där ganska beror enbart på att man liksom försvinner lite där från mängden på jobb. Man både hör dit men ändå inte och det är lite sorgligt. En sån stor del av ens liv läggs liksom bara på is och man känner sig lite som en "outsiders" ....Men dom där tankarna kan jag ju faktiskt leva med, och den senaste tiden har jag varit inne och jobbat lite ( måste erkänna att jag älskar det) och när jag är där så minns jag så tydligt varför jag ÄR där. Alla dom sakerna som gör det jag gör till något meningsfullt för någonannan. Att få uppleva att det där lilla kan betyda så mycket för någon som verkligen behöver det, om det så bara är ett leende ett skratt eller en kram ... Allt det där betyder något och det värmer i mitt hjärta när jag kör hem från jobb och jag vet att just idag gav jag allt - det är livskvalitet både för mig och andra.

Livskvalitet får jag även här hemma på House of Kaos - att få vara mamma till tre underbara barn är nog den största lyckan. Även om det oxå innebär en hel del annat som inte är så lyckosamt...För vem sa att det var en dans på rosor att uppfostra barn - tillika tre helt olika personligheter

ja, Wilma har väl inte direkt utvecklat den där "egna" personligheten, hon är bara den där gulliga bebisen, som vi alla tycker är helt fantastisk. Som om vi aldrig tidigare hört ett barn skratta, dregla, rapa, jollra eller om hon skulle släppa en fis ( som låter lite sådär mycket) ja då stannar vi alla upp och gullepluttar (överlyckliga) över hur den lilla "fisefisen pluttade i byxan " Tur att vi alla är i samma stadie och tycker att detta är urgulligt iallfall, för ärligt talat är det ganska sjukt. För om mot förmodan Sebastian skulle släppa en brakare i köket så låter det ganska annorlunda. "Nä vet du vad, ska du hålla på med sånt går du in på toaletten, man fiser inte när man ska äta - det är äckligt"
Och så står där en skamsen 8-åring som kanske inte riktigt förstår varför hans fisar är äckliga och lillasysters fisar är sååååå pluttiplutt gulliga. ( och inte vet jag heller hur jag ska förklara skillnaden, för vad är skillnaden?) Stor gump producerar mindre trevliga pruttar!!!

Nog med pruttandet ( för det kommer aldrig förändras ändå) Det där med personligheter däremot - jag undrar om det är föränderligt..Nellie har ju en helt underbar personlighet som definitivt är hennes egen. Hur många gånger har vi inte sagt; Det finns ingen som Nenni Pöller !! Och jag tror fortfarande att det är så. Även om hon som sagt lugnat ner sig LITE så är vårt liv fortfarande fyllt av hennes upptåg. Tyvärr är det så mycket som händer att man glömmer bort en hel del. Men visst minns man, om inte annat så kan man se det på mina gråa hår som jag dagligen sliter.......

Igår kröp hon och en kompis in under stängslet som avgränsar byggarbetsplaten av den nya lekan mot grönområdet där det är ok att leka. Men trots att vi sagt till hundra gånger kryper hon under och det hela resulterade i att det blev utegångsförbud resten av kvällen. Och gud vad i kände oss som "vuxna" föräldrar som verkligen sätter konsekvenser till regler som inte följs. Vi var båda överens om att detta borde göra susen (kan nämna att detta har vi tänkt många gånger, när utegångsförbud eller annat straff utdelats) Men att vi aldrig lär oss... det där biter inte på våran Nellie och idag var hon under stängslet igen..... Idag körde jag en annan taktik - skrämseltaktiken ( måste säga att jag tror stenhårt på denna, kanske inte är det rätta att göra men funkar det så får det vara rätt eller fel . ) Kan säga att hon inte rymmer till ankdammen längre för hon är ganska skraj för dom där näckrosorna som enligt mig; är köttätande växter med långa slingrande rötter som fångar en och drar ner en till botten och sen kommer man aldrig mer upp. Eller om de läbbiga larverna som finns i dom där stora lerpölarna som hon gärna vill bada i. Idag handlade dock inte om köttätande växter eller farliga larver som kryper in genom ens skinn, utan idag var det helt vanliga poliser.

Såhär kan man se ut efter att ha "badat" i lerpöl


Försöker se lite oskyldig ut !!

Jag berättade lugnt och sansat att polisen varit här och att dom absolut inte fick krypa under stängslet för det är farligt. Tyvärr såg jag på Nellie att detta skulle inte räcka för att hålla henne borta därifrån, så då drog jag till med att poliserna har satt upp hemliga kameror som övervakar hela platsen, samt att dom kommer ta fingeravtryck och om hon går in där en gång till kommer polisen direkt och hämtar henne och sätter henne på barnhem ....Nellie tittar storögt och jag bara känner att denna gången fick jag dig allt!!! Sen bryts mitt inbördes segerjubel när detta lilla blonda yrväder nonchalant frågar ;

- Får man mannagrynsgröt där???

Trots att jag redan här känner mig ganska besegrad avslutar jag med;

- Man får bara bruna bönor där och det måste man äta i ett helt år. !!! ( så det så)

Idag har hon varit på sitt "intesådärtoppen" - humör, redan på dagis var hon igång ( och visade sin "andra" sida) .. Och till sist fick fröken nog och sa till henne att ska du uppföra dig på detta viset får du gå in!!! BAMBAMBAM vad gör Nellie då????

Jo, hon klättrar högst upp i ett träd och vägrar komma ner .... ( det är min Nellie det)

Men visst har hon sina stunder hon med, där man bara kan brista ut i skratt för hennes härliga kommentarer.

För någon vecka sen var hon och kompisen S ganska enerverande och sprang in och ut både här hemma och hemma hos S ... Det hör till saken att det är ju inte bara att dom springer...det drar ju med sig halva sandlådan in och smäller i dörrarna så att rutorna skallrar... Till sist fick S mamma nog när Nellie förvånat utbrister;
Sover inte din bebis????
Varpå S mamma på bristningsgräns morrar; Näää för ni håller på att STÖVLA in här hela tiden!!!!

Nellie tittar oskyldigt på henne och säger; Det är inte jag, för jag har bara TOFFLOR!!!!

Vid middagsbordet idag så pratade vi lite om vad som ska hända nu i veckan...jobb och träningar och det kommande dopet av Susets Viggo. Då suckar Nellie och säger att hon tänker inte gå, och det är typiskt att det är nu. Vi tittar förvånat på henne och undrar varför, det ska ju bli jättekul att gå på dop...

- Nej, jag tänker inte gå för jag har ingenting att ha på mig!!!!!!!!!

( måste verkligen vara jobbigt att vara 5 år och inte ha en aning om vad man ska ha på sig på ett barndop)

Ja, ibland eller rättare sagt för det mesta så ger hon oss skratt och minnen som är obetalbara. Denna veckan har jag gjort en del betalbara saker....( jag har väl tidigare berättat att jag är född med KLUMP-GENEN) ... denna veckan har det varit kostsamma klumpigheter... först klickar jag på något konstigt sätt så att jag får en spricka i min ajfån och nästa dag slår jag ner vår (nya) digitalkamera
( när jag svänger en handduk över huvudet, fråga mig inte varför) och den blir helt kaputt och fallet och smällen ...och precis nu när jag satte mig för att äntligen blogga lite lyckades jag välta ut hela kaffekoppen, genom att lyfta datorn utan att kolla var sladden var först......

Stackars C som får utstå mina klumpigheter .. Nellies påhittigheter .... Sebastians äckliga pruttar och Wilmas gullelullsspruttar som gör att hans ögon tåras av lycka över hennes färdighet.

Och just det höll ju nästan på att glömma berätta en sak.. Kan stolt säga att jag börjat skriva "min" bok... Det är en bok som jag haft i huvudet till och från i tio år....och äntligen har jag fått tummarna loss och skriver för fullt.. ( en till positiv sak med att vara mammaledig )